Årsträffen ägde rum i Köpenhamn den 28-29 augusti 2010
Lotta är i Köpenhamn i fyra böcker (även Kaja, Tussi och Kvirre och Hoppsan besöker Köpenhamn)
Lördagen den 28 augusti var det dags för Sällskapets 5:e årsträff
Vi träffas utanför rådhuset.
Eftersom Lotta och Giggi är på Raadhuspladsen i nästan alla av de ovanstående böckerna var detta en naturlig samlingsplats.
Medan vi väntar på att alla skall samlas har vi fått två frågesporter att svara på.
Rut utmanade oss att klä oss i Lotta-kläder, men det var ingen som vågade anta utmaningen.
Dagen innan får planeringsgruppen beskedet att vår lunchrestaurang har gått i konkurs. Restaurangen där vi har bokat och förbeställt vad vi vill äta. Det blev merjobb men klarades galant.
Nu är det dags för de traditionella gruppbilderna.
Vi vandrar längs Ströget och vid Illum får vi höra ett stycke från Rena snurren, Lotta då Lotta skall köpa en kopp som minne av denna resa. Koppen skall hon använda varje dag när hon dricker morgonchokladen.
”Redan ute vid skyltfönstret hade jag bestämt mig för vilken kopp jag ville ha. Det var en underbart vacker en med solgula, glada hästhovar mot en milt grågrön bakgrund. Ytan var inte alldeles slät heller utan som grov säckväv. Just den koppen ville jag ha! Alla de glada gula blommorna skulle småle så uppmuntrande mot mig, stackars, slarviga Lotta, varje gång jag drack min morgonchoklad i kulna vintermorgnar och mitt kvällste i lika kulna vinterkvällar.
[…] Då först såg jag, att det var ringblommor – inte hästhovar. […] Tänk att det var ringblommor, förresten. De blommorna, som jag tycker så mycket om. Bara man hör namnet får man en känsla av frisk, kall höstmorgon, dagg i spindelväv och blå himmel, röda astrakaner och kärvgröna gråpäron… Jag älskade min lilla kopp.”
Rena snurren, Lotta!
Vi fortsätter vår vandring i Lottas och Giggis fotspår. Nu är målet Runde Tårn.
”Det är ett märkligt torn. Det saknar trappor – hela vägen upp är bara en enda lång och ganska brant uppförsbacke. Och vill man se på folkvimmel, kan man faktiskt lika bra göra det här inne i tornet som ute på gatan, för framför oss och bakom oss pustade, halvsprang, lunkade, skuttade människor i alla åldrar. Småungar snodde runt ens ben som ekorrar och gömde sig i de nischer som med jämna mellanrum finns i den tjocka mittpelaren för att med förväntansfulla och glada tjoanden skutta rakt ut framför fötterna på intet ont anande medmänniskor.” Rena snurren, Lotta!
”Då fick jag ett sådant där fånigt infall, som man kan få ibland. Jag fick för mig, att jag skulle skoja med Giggi! Jag skulle gömma mig i en sådan där nisch och så skutta ut framför hennes fötter och hojta ”bu!” ” Rena snurren, Lotta!
Väl uppe kunde vi beundra utsikten och se över Köpenhamns hustak.
Här kan man se bron över Öresund.
Nu är det dags att vandra vidare och vi ställer kosan mot Högbro Plads där duvorna skall matas.
”Men var ska vi mötas sen?
Kajsa föreslog den lilla öppna platsen vid Köbmagergade. Högbroplatsen, hette den visst. Där fanns det soffor och mycket folk att se på. Duvor att mata också om vi var på det humöret. […]
Vi slog oss ned på den soffa som var vänd utåt Ströget. På den satt bara en äldre korpulent herre. En snäll liten gubbe, för han matade duvorna med bullar som han hade med i en påse.[…]
-Tänk om man kunde få snacka med honom själv. Fråga honom om bästa sättet att skrapa ihop en liten million.
– Ja, men det får du inte tillfälle till. Sorry for you, Lotta, men är han så snål att han inte kan bjuda Kajsa på en aldrig så liten lunch, så lär han inte bjuda dig.
Lilla tjocka gubben intill tappade plötligt bullen han suttit och plockat smulor ur.”
Vilken tur, Lotta!
Vi fortsätter att gå längs Ströget till vi kommer till det stora varuhuset Magasin du Nord.
”Sedan gick vi runt på du Nord och bara önskade… Det är det allra roligaste, om man har råd eller inte, inte några funderingar, vilken man skall välja, man bara önskar och provar och har kul. […]
Vi drog oss nedåt enklare avdelningar. Tittade på söta kort och köpte en hel del. Köpte kulspetspennor med ros i toppen – jag älskar de pennorna. Jag köpte sex! En åt mamma, var sin åt mina systrar, en åt Giggi och en åt Kajsa och en åt mig själv.” Vilken tur, Lotta!
”Skrämde upp duvorna på trottoaren framför oss, så att de tungt flaxande räddade sig upp på huvudet av Oehlenschläger och Holberg, som sitter staty utanför Det kongelige Teater.
Stackars statyer! Kritrandiga som de var av duvornas trägna besök. Säkert blir de avtvättade stup i ett men jag prisar ändå min lyckliga stjärna, att jag aldrig kommer att bli så berömd att jag får figurera i sten.” Då kör vi då, Lotta
”Men så fick Giggi för sig att hon måste köpa en väldigt viktig och bra sak. En sak som hon alltid längtat efter, men först nu förstod vilken kolossal nytta hon skulle ha av den.
Hon ville köpa en skeppsklocka! Inte en stor och väldig naturligtvis utan en mindre, men i alla fall så kraftig att man kunde ”slå glas” som hördes.” Då kör vi då, Lotta
Naturligtvis vill vi gå i Giggis fotspår så vi beger oss till Nyhavn för att se om vi hittar någon skeppshandel.
”Vi hann ner till hamnen, vek om hörnet och såg båten… Klar att gå! Två man kom just fram för att rulla undan landgången.
-Vänta! skrek vi av våra lungors fulla kraft, snälla ni vänta…
Våra rop hördes inte så väl, andfådda som vi var och med trafikbuller runt omkring, men skeppsklockan hördes.”
Då kör vi då, Lotta
Nu går det inga båtar mellan Malmö och Köpenhamn i och med att vi har broförbindelse. Men helt klart måste vi gå ner till den plats där Centrumbåtarna lade till.
Nu är vi verkligt hungriga så det skall bli gott med lunch på restaurangen som ligger härintill.
Och under lunchen är det prisutdelning för frågesporterna.
Lite fri tid då vi kan besöka något kafé och därefter är det dags för årsmötet.
Varför var Lotta och Giggi i Köpenhamn i Rena snurren, Lotta! ? Jo, det var ju för att de hade vunnit första pris i Kurirens Stora Originella Hattparad.
Därför hade vi också en hattparad.
”Han kom stretande med nedböjt huvud, för han hade blåsten emot sig. Med ena handen höll han fast sin mörkgröna jägarhatt på huvudet, …” Bra gissat, Lotta!
”Och här kom han nu gatan fram. Med sin gröna jägarhatt litet på nacken, med solsken i blick och fjädrande spänstig gång. Man kunde på hundra meters avstånd tydligt se, att här kom gossen, som var så in i nordanskogen belåten med sin värld … hade han fått en briljant idé till en ny bok?” Full fart Lotta!
”-Letar du efter något, Gerhard?
-Ja, min mössa! Kan inte förstå vart den tagit vägen. […]
-Och min hatt då! sa farbror Urban. Var i all världen…
[…]
-Lotta, sa pappa fast. Vad vet du om det här?
Jag samlade mod, svalde…
-Vi har sålt det. Hela rubbet!
På loppmarknaden, tillade Giggi, ifall någon ännu inte fattat det.
[…]
-Vi bar oss dumt åt, sa farbror Urban och såg på de andra – Får jag fråga Lotta, vad gick min hatt för?
-Tjugo kronor, sa jag.
Så kom jag ihåg en sak.
-Fjädern gick för sju.
-Så den gick för sig, då?
-Ja, det blev så, sa jag. Farbror Urban ska se till att den sitter fast bättre. I nästa hatt, menar jag …”
Mitt i prick, Lotta!
Sällskapet firar 5 år
Samma klänning som i ”Vilken skiva, Lotta”
Hoppsans stubbe
Vem får pris för bästa hatten??
Helt klart gick första priset till ”Hoppsans stubbe”
Alla fick varsin goodiebag innehållande böcker och mycket smått och gott.
Söndag
Lotta och Giggi försöker alltid att vara kulturella och gå på muséer eller liknande.
Vi följde deras exempel och på söndagen var vi på Glyptoteket.
Ja, nu är alla samlade och vi beger oss till Glyptoteket.
Samlingen av antik konst med främst skulpturer.
Är detta Tänkaren av Rodin??
Eller är det en levande människa?
När Lotta och Giggi var i London gick de på Vaxkabinettet och Giggi lät ett kladdigt bananskal glida ner i fickan på en i hennes tycke schabbig rock.
”Stackars, stackars Giggi i nästa sekund. Det tog timmar innan hon hämtade sig…
Den ”fantastiskt välgjorde” gubbe, som med stel och glasartad blick stått och stirrat ut över havet av människor, vred på huvudet, såg på oss med överjordiskt munter blick, drog upp den kladdiga bananhalvan, räckte den till Giggi och sa på bred skånska:
-Tänk, att det gick! Att lura någon, menar jag. Det har varit min mening nu i närmare en halvtimme, men aldrig trodde jag att en landsman skulle gå i fällan.” Fyndigt, Lotta!
Här lurades nog ingen. Det var ju en medlem i Sällskapet som blivit inspirerad av statyerna och av Giggi.
Ja, nu återstod bara lunchen och sedan skulle vi skiljas efter två fantastiska dagar. Nu får vi se fram emot nästa årsträff.
Är du sugen på att göra de frågesporter som deltagarna fick?
Du finner dem här
Lotta reser i Sverige
Har du inte skriften En Köpenhamnsvadring i Lottas fotspår?
Finns att köpa från Snusbon
Text: Marianne Ringnér
Foto: Marianne Ringnér och Kenneth Brunhoff
Publicerad 2020-06-30 Tillbaka till Årsträffar