”Och denna fullkomligt sagolika känsla av frihet – o, jag finner inte de ord jag vill. Cykla, snälla, rara människor! Och upplev hur det känns!”
Det var när Lotta och Peg var ute och cyklade i Östergötland som Lotta gjorde denna mycket entusiastiska utläggning. Peg tyckte hon skulle gå in i en klubb för cykelpropaganda. Men efter bara en liten stund insåg flickorna att de minsann inte var några bra föredömen för den sporten när de kört in på en väg där det pågick en tävling.
”Det måste finnas någon väg! skrek Peg nästan i panik. Till dess får vi cykla det fortaste vi kan. Full rulle, Lotta!”
”Då fick vi syn på vägen. En liten smal skogsväg, men en himmelsk väg för oss i det ögonblicket. Peg svängde av med blixtens hastighet och jag efter. Vi studsade över trädrötter, for hit och dit över småsten och nedfallna grenar och stjälpte till slut omkull. En åt vardera hållet. Peg hade tur att falla i mjuk mossa. Jag rasade ned bredvid några brännässlestånd.”
Något lugnare gick det till när Björn hade tagit studenten och cyklade hem på ”sin gamla och illa medfarna cykel som varit hans trogna följeslagare sedan tvåfemman, och som tant Märta dagen till ära hade prytt med en bukett prästkragar och blåklint. Björn cyklade långsamt för att hans lilla uppvaktande skara skulle hinna med. Men det syntes tydligt, att han helst skulle ha velat trampa iväg i sin vanliga fart.”
Det finns hjul under en skateboard också. Lotta fick en knuff en dag när hon råkade kliva rakt ut framför en åkare. Då ville hon till pojkens stora förvåning låna hans bräda och åka några meter.
”Räta på dig nu och försök att inte hålla i mig. Jag skall kuta bredvid dig och hugga tag i dig om du ser ut att ramla. Böj bara på knäna så här, och sedan… Ja vad jag skulle göra sedan fick jag aldrig veta.”
”Just i det ögonblicket kom en stor, stöddig skateboardare farande och körde rakt på mig. Gav mig en stöt så jag tappade taget i Raffes arm och susade nedför gatan.”
”Jag vek mig framåt, rätade upp mig i sista minuten bara för att svaja till åt andra hållet. Men mina fötter, som inte längre kändes som mina därför att jag inte tordes röra dem, tycktes ha ingått en förening med rullbrädan.”
”Varnande rop hördes, människor vek förfärade undan ur min väg. Ansikten skymtade förbi – i ett hisnande ögonblick tyckte jag mig känna igen Lockige Fridolfs förskräckta ansikte.”
”… gjorde jag en kraftansträngning med knän, fötter och hela kroppen och girade åt höger – måtte det gå… Det gick! Hoppande och skuttande styrde rullbrädan fram över frusen, knagglig mark.
Ögonblicket därefter stod jag på öronen i en vall av hopvräkt snö…”
Jo minsann det kan ha sina sidor att lära sig något nytt. Eftersom jag har uppnått en aktningsvärt hög ålder och därtill fått artros i mina leder så har jag svårt att gå. För att överhuvudtaget kunna förflytta mig utanför trädgården har jag köpt en trehjulig cykel. En dag i början av sommaren levererades cykeln till min gata. Den var nyladdad och färdig att användas. Så jag tänkte medan två raska gossar från affären och några nyfikna grannar stod och tittade att jag skulle provköra direkt för att se om den fungerade. Hjälp! Säger jag, det var inte lätt! Som tur är bor jag vid en återvändsgata för cykeln började genast leva sitt eget liv och korsade gatan och brakade direkt in i en stenkant. Då hade jag inte satt på elen och jag hade inte ens båda fötterna på tramporna. Jag provade en gång till med samma resultat. Tänkte att så mycket pengar till ingen nytta och hur skall detta sluta? Det är ju ändå avsett som ett hjälpmedel för handikappade och så dåligt går jag ju inte än. Men efter att ha varit ute ensam några tidiga mornar när inga grannar kom med goda råd så övade jag mig sakta upp till att våga cykla i ganska hög fart. Att cykla på en trehjuling är en helt ny känsla, inte alls som en vanlig cykel eftersom man har två bakhjul att hålla reda på. Jag tycker mer att det är som att vagga fram i en båt. Fast mycket mer hoppigt eftersom vägarna är fulla med mer eller mindre stora gupp. Sådana detaljer tänker man ju inte ens på när man bara har två hjul att hålla reda på och lättare kan väja för hinder som finns i vägen. Så efter några provturer vågade jag spänna fast hundens koppel i en livrem runt midjan och låta henne följa med. Vi är väl en liten trafikfara för hunden är född på Irland och har väl vänstertrafiken inbyggd i sina gener, för hon vägrar att springa på höger sida om cykeln. Men fort går det eftersom hon är en riktig snabbspringare. Åtminstone kortare sträckor för rätt som det är skall hon ju på hundars vis nosa på allting. Och då kan man på en trehjuling sitta kvar på sadeln och slippa kliva av. Det är det bästa med den cykeln.
Jag instämmer med Lotta i att det är härligt att cykla och att man har en känsla av frihet nära naturen.
Citat från
Full rulle, Lotta!
Det går över Kri.
Kära Lotta!
Text: Anne Marie Åslund Publicerad: 2021-04-15
Tillbaka till Krönikor