Kunde Lotta bo i Trollhättan?

Jag har för första gången varit med på ett årsmöte i Ester-sällskapet och under mötet vandrade vi runt i Norrköping såg förebilderna till de olika miljöerna i Lotta-böckerna. På hemvägen började jag fundera på de olika miljöerna jag sett och hur allmängiltiga de miljöer Ester valt är. För att få något perspektiv på detta började jag placera in miljöerna i min egen hemstad Trollhättan. Jag tror att anledningarna till att jag fastnade för Lotta-böckerna från början var två, dels så var Lotta och jag jämnåriga när jag började läsa böckerna, dels kände jag mig hemma i miljöerna i böckerna.

Här följer mitt försök till omplacering av Lotta-miljöer. Läroverket i Trollhättan är en stor tegelbyggnad som ligger vid stadens torg, här huserade realskoleelever och gymnasieelever i samma byggnad. Trängseln i porten var stor när det ringde in, vilket Lotta påpekar. På samma sätt låstes en period stora porten när morgonbönen börjat, så att vaktmästaren kunde tala om för klasslärarna vem som kom för sent. Uppskrivning i den stora blå klassboken. Morgonbönen, bytte namn till morgonsamling när jag gick i gymnasiet, var ett bra tillfälle att läsa på läxor man inte hunnit med eller glömt. Lotta och Giggi gör detta vid några tillfällen. I realskolan hade jag en kvinnlig klassföreståndare som jag inte kan jämföra med någon av Lottas lärare, däremot är Lottas geografilärare som en kopia av min lärarinna i biologi och geografi. Lockige Fridolf däremot är en kopia av min klassföreståndare på gymnasiet, minus håret vår lärare hade förlorat det mesta av sitt. Han var lika krävande och lika mänsklig som Lockige Fridolf och även han (och hans fru) blev utsatt för lussning tidig morgon av kanske inte helt nyktra gymnasister.

Brattwalls konditori hade mumsiga bakelser och där tillbragte vi många eftermiddagar efter skolan, de hände någon gång även att vi satt där på skoltid (fy skäms på oss). Ströget med affärer var på den tiden Kungsgatan med dess allé i mitten och skivaffären till höger och klädaffärer till höger och vänster.

Någon förebild till Arnolds varuhus hittar jag inte i Trollhättan, däremot påminner det mycket om Ferdinand Lundqvists i Göteborg. Detta varuhus hade allt, framförallt alla aktuella skivor. Viktigt för en tonårstjej.

Bio gick vi på ofta, det fanns många i Trollhättan på den tiden. De visade allt från lättare komedier till ”svåra” franska och italienska filmer som alltid gick på biografen Saga.

Som dotter till en ingenjör känner jag igen Lottas pappas mödor och även jag blev med tiden väldigt sams med min pappas chef. Någon portfölj räddade jag dock inte åt honom.

Något gammalt fint stadshus att ha bal i finns inte i Trollhättan, däremot finns gamla biblioteket i gult tegel som skulle kunnat vara miljö för nyårsbalen. Annars var våra nyårsbaler på Stadshotellets andra våning, där vi också hade vår studentbal. Student och student förresten, när jag gick ut gymnasiet 1969 var studenten med munta och allt borttagen och liksom Lotta har jag gått ut gymnasiet enligt den då nya ordningen. Vi ville ändå fira så vi övertalade vår rektor att få gå ut en vecka tidigare än övriga elever och att med våra nya vita mössor få gå ut genom portarna mot torget. Dessa portar var reserverade för lärarna och enda gången eleverna fick gå ut här hade alltid varit i samband med studentexamen. Vi fick paradera på trappan och ta emot ”folkets hyllningar” och därefter marschera ner till kraftverket och fallfåran och se Trollhättefallen släppas på bara för oss.

Lottas besök på popkonsert känner jag igen från det intensiva 1960-talet. Stormade fram till scenen gjorde jag aldrig, men skrek gjorde vi när de populära banden kom på besök. Lottas försök att därefter lära sig spela gitarr känner jag igen, det blev till slut de tre vanligaste ackorden. Men spela gitarr skulle jag ,det skulle man på 1960- och 70-talet.

Vårt sommartorp låg en mil utanför staden och hade körsbärsträd att klättra och sitta i och en äng där jag lärde mig att slå med lie. Däremot inget pensionat dit jag kunde gå på dans och inga berg där författare kunde söka inspiration och bryta benet. Det fanns ingen farbror Urban som författade deckare i Trollhättan, däremot är gammaldags pusseldeckare något jag gärna läser.

Min slutsats är därför att Lotta lika gärna kunde bott i Trollhättan och att det är Esters förmåga att beskriva händelser och miljöer på ett sätt så att de känns som de är mina egna, som gör att jag läste och läser om böckerna om Lotta.

Text: Ann-Marie Jiresjö

Senast uppdaterad 2012-02-02     Tillbaka till Krönikor