Minnen från 60-talet

Jag har läst Lottaböckerna sedan början av 1960-talet. Från jag började i realskolans första klass till jag tog studenten 6 år senare. Lotta och jag var jämnåriga och hennes upplevelser i skola och bland kamrater kändes som om de var mina. En god väns död tidigare i år satte fart på minnena från 1960-talet. Samma dag som hans begravning hamnade vi i karantän på grund av coronaviruset.

Vår vän som sysslat med musik hela sitt liv lämnade en stor samling CD-skivor med 60-talsmusik i arv till oss. Karantänen gav oss tid att sortera och spela skivor samt inte minst minnas det glada 60-talet när vi båda var tonåringar och livet lekte.

Tog fram boken Hejda dej Lotta och läste om Lotta och Giggis besök på de långhåriga Pantrarnas konsert. Esters skildring av denna popkonsert träffar verkligheten på pricken. Man gick inte i första hand för att lyssna på musiken utan för att uppleva stämningen och för att titta på de söta pojkarna som spelade. Majoriteten av popbanden på 1960-talet bestod av killar i tonåren. Det bildades band i alla städer, många med the Beatles som förebild och det tränades i källare och garage. Spelningar fick man på fritidsgårdar och skoldanser. Några lyckades slå i hela landet, komma på Tio i topp och turnera land och rike runt i de folkparker som fanns på den tiden.

Precis som i boken skrevs det om ungdomskravaller i samband med spelningar. Det tävlades om att komma fram till scenen och helst även upp på den för att krama om sina idoler. Alla kallades långhåriga trots välputsade frisyrer och de vuxna var lite rädda för detta nya fenomen. När de riktigt populära banden spelade på skoldanser fick arrangören anlita vakter för att hålla ordning på köerna.

All 60-talsmusik och Esters skildring av Pantrarnas konsert gjorde att 70-åriga jag helt plötsligt var 15 år igen och tillbaka i parken i Trollhättan där jag skrek medan Svenne Hedlund hoppade omkring på scenen. Mindes plötsligt mina försök att spela trummor tillsammans med två skolkamrater som bildat ett band och vars trummis blivit sjuk. Det gick så där men kul hade vi. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans sägs det och så har det varit under detta konstiga år, men att för en stund vistas i framtidsoptimismens årtionde gjorde väldigt gott. Jag har också som jag alltid brukar göra när livet känns kämpigt läst om Lotta-böckerna och för en stund har livet känts lättare.

Text: Ann-Marie Jiresjö

Publicerad: 2020-10-15