Många ting orsakar förargelse i Lotta Månssons liv. Någonting som ofta ställer till det är fotbeklädnader av olika slag.
Man kan dela in skobekymren i olika kategorier. Vi börjar med fel sko på fel fot!
Redan i den första Lotta-boken, Det är Lotta, förstås!, händer följande. Lottas faster Gertrud, kallad Truddan av ”barna Månsson”, kommer på besök. Mamma säger till Lotta att byta om eftersom Truddan avskyr långbyxor. Det är bara Lottas bästa klänning som är ren för tillfället.
När jag skrudad i sammetsklänning till mina skor med tjocka rågummisulor steg in i vardagsrummet, flämtade Malin och Gerd till och Knatt log, så munnen gick upp till öronen.
– Ska du på bal, Lotta?
(Det är Lotta, förstås!, 1958 s 22)
Det här var en mjukstart med Lottas mått mätt! Vi går upp på en högre nivå!
Lotta ska gå ut och gå med Paul och hon vill vara riktigt fin.
Kom i sista sekunden ihåg att jag hade mina träskotofflor kvar på fötterna!
Raskt fick jag dem av mig och skulle just kliva i mina promenadpumps, när jag hejdade mig slagen av en plötslig tanke…
/…/ Jag hade plötsligt fått för mig att jag skulle ta mina allra bästa skor, de som jag fått för bara ett par veckor sedan och som jag skulle inviga i kväll.
Det var ett par bronsfärgade, spetsiga pumps med smala, höga klackar.
(Platt fall, Lotta!, 1963 s 47)
Eftersom Lotta är klädd för stadspromenad går Lotta och Paul ner på stan. Det blir konditoribesök med flagande wienerbröd och stel konversation. På hemvägen händer det fruktansvärda.
Naturligtvis snubblade jag plötsligt, råkade komma utanför den släta ”gången”, fastnade med ena klacken emellan ett par kullerstenar – och föll pladask ! ! !
(Platt fall, Lotta!, 1963 s 53)
De stackars skorna blir skadade.
Jag tog av mig de olycksaliga ”finskorna” och synade dem. Skinnet var skrapat och fult på den ena tåhättan, den lilla perlonklacken på den andra skon hade vridits en aning snett – men det var också allt.
(Platt fall, Lotta!, 1963 s 56)
Som tur är kan Lottas bror Knatt rädda sådana här situationer. Han vrider klacken rätt och som Du kanske kommer ihåg har han ordnat ett annat klackproblem för Lotta. I Ja, se Lotta! ordnar Lotta en dragkamp mellan pojkar och flickor, varvid den gardinsnodd som använts går mitt itu och deltagarna åker åt varsitt håll! Lottas ena klack lossnar.
Så började dansen, och Knatt, som verkligen är gränslöst bussig, fastän han retar mig så förfärligt ibland, följde med ut i köket och spikade fast klacken på min sko.
(Ja, se Lotta!, 1959 s 62)
Man kan tycka att ett beslut att fira Giggis namnsdag genom att klä ut sig till en äldre herre inte ska vara så farligt. Men i Lottas värld går allting fel! Giggi är inte hemma och Lotta har glömt nycklarna hemma. Hon får ge sig ut på stan. Hon går till Strömserveringen för att få vara i fred. Så blir det naturligtvis inte! Först kommer Lockige Fridolf med en utländsk gäst. När de har försvunnit dyker Paul upp med Viveka. Trots att Lotta är utklädd gömmer hon sig bakom en tidning som Lockige Fridolf glömt kvar. Han har skrivit ett telefonnummer på den och han vill ha den tillbaka. Lotta bestämmer sig för att återuppliva den äldre herren när tidningen ska lämnas tillbaka. Hon glömmer dock en liten detalj!
/…/ upptäckte jag att Lockige Fridolf fascinerad satt och betraktade mina skor. Vad var det för fel på dem? Var de inte blankade? /…/ Jag hade ställt in dem i garderoben, ja. Men jag hade inte tagit fram dem i dag på morgonen! Jag behövde inte kasta en blick ner på mina fötter – jag visste ändå alltför väl vilka skor jag hade på mig. Det var ett par ljusblå slejfskor! Sådana där trubbiga ”babyskor”!
(Håll masken, Lotta!, 1967 ss 63-64)
En krånglande dragkedja i ett par stövlar ställer till det rejält för Lotta. Hon ska tillbaka till skolan för att höra på ett antal föredrag. Efter middagen somnar Lotta med en bok över ansiktet. Hon väcks av mamma och har nu bråttom till skolan.
Men så kom jag ihåg att dragkedjan krånglade och det enda jag fann i stället var ett par gamla utgångna ladder, som varit Gerds en gång i tiden.
(Heja Lotta!, 1973 s 58)
Lotta lyckas ta sig till skolan, hon får en ytterplats och när höger fot börjar värka sträcker hon ut benen i gången.
Lät högra fossingen vila på hälen och bara ha skon som en ostkupa över sig. /…/ När han, som skulle föreläsa om ilska, girade åt vänster råkade han snubbla på min utsträckta fot! Jag gjorde en rörelse, men tyvärr var den inte tillräckligt snabb. Den resulterade i stället i att skon, som legat som en ostkupa, tog ett muntert skutt och försvann in under bänkarna på andra sidan.
(Heja Lotta!, 1973 ss 60-61)
Efter föredraget får Lotta dröja sig kvar och krypa in mellan bänkarna på motsatta sidan och leta efter den försvunna skon. Hon får hjälp av Lockige Fridolf.
Lockige Fridolf nickade belåten för sig själv. Precis så där som man gör när man haft rätt i en sak.
– Jaså, det var över din sko han snavade. Ja, jag tänkte faktiskt att du var inblandad på något sätt. Jag såg att du satt där. Men varför hade du ställt skon i gången?
/…/ Han böjde sig ner, såg in under bänkraden framför och drog fram min sko. Ingen liten, vacker och nätt Askunge-sko precis!
(Heja Lotta!, 1973 ss 62-63)
Man kan tycka att Lotta skulle ha haft nog med bekymmer nu, men hon har ju inte hunnit hem än! Hon bestämmer sig för att ta bussen. Den stressade chauffören stänger dörren så fort Lotta stigit på.
Och i detsamma kände jag att jag bara hade en sko. Den andra hade glidit av vid min brådskande påstigning.
– Jag tappade min sko utanför, sa jag. Kan ni öppna igen?
– Omöjligt, som du ser. Jag kan väl inte stanna mitt i körbanan heller!
– Och jag kan inte gå i strumplästen.
/…/
– Du får gå av vid nästa hållplats och leta efter skon.
– Barfota?
(Heja Lotta!, 1973 ss 64-65)
Lotta går av vid nästa hållplats. Nu tar dock den tur, som Lotta har när det ser som mest mörkt ut över och Lockige Fridolf, som har sett henne tappa skon står och väntar på henne.
Och vad hade han i handen om inte min sko?
– Här Lotta! Kom med nu, så får du åka hem. Adjunkt Persson är snäll och tar oss med.
(Heja Lotta!, 1973 ss 65)
Nu går vi över till ett nytt tema: Lotta menar väl men det blir fel! Ibland ställer Lotta till det för andra. Vid två tillfällen samarbetar Lottas städnit med nattliga regnskurar. I Vilken fullträff, Lotta! har Lotta och mamma städat på landet.
Och rutsch iväg med alla stövlar och skor, som stod uppradade under kapphyllan. Här skulle fejas in i minsta vrå…
(Vilken fullträff, Lotta!, 1966 s 124)
Nästa morgon ska de åka in till stan och mamma vill ha ett par skor.
Men där fanns inga vita lågklackade skor. Där fanns inga skor överhuvudtaget. Nej, visst nej, jag hade ju slängt ut dem allesammans, när jag städade tamburen i går. Fort ut efter dem… Fort ut – och långsamt in igen… Med ett par dyblöta vita skor, som jag just hade tömt på en skvätt vatten.
(Vilken fullträff, Lotta!, 1966 s 129)
Vid ett annat tillfälle är det Malin som råkar illa ut. Denna gång har Lotta i all vänlighet gjort ren Malins stövlar och då lite vatten runnit in i dem ställer Lotta ut dem på balkongen för att de ska torka.
I samma ögonblick mindes jag som i blixtbelysning regnet jag hört på natten.
/…/
De snygga vita stövlarna stod där med mängder med regnvatten i.
(Rakt i plurret, Lotta!, 1976 s 23)
Även Giggi får sin släng av sleven. I Rena snurren, Lotta! får Giggi syn på en gammalrosa klänning i ett skyltfönster. Hon blir alldeles till sig och Lotta uppmanar henne att prova den. Expediten föreslår ett skobyte eftersom Giggi är klädd i ortopediska remsandaler.
Skorna borta i hörnet var ett par väl använda silverbrokadskor i pumpsmodell med skyhög klack.
/…/
De var ett par nummer för stora, så de satt sladdrigt.
(Rena, snurren, Lotta!, 1962 s 43)
När Giggi har fått på sig klänningen föreslår expediten att de ska sig en titt i en stor spegel utanför provrummet. Då stiger Lockige Fridolfs syster Margot alias Maran ut ur ett annat provrum och ropar på Lockige Fridolf.
Hon (Giggi) såg vilt på sig själv i spegeln, såg Maran, såg Lockige Fridolf och greps uppenbarligen av panik. Hon ville bort därifrån och det bums…
Men hon hade inte räknat med ”silverbåtarna”.
När hon gjorde en tvärvändning, trampade hon med den ena foten på den andra, snubblade till och skulle ha fallit pladask på golvet…
…om inte Lockige Fridolf tagit ett pantersprång och fångat upp henne.
Bara en halv sekund stod Lockige Fridolf och höll ett stadigt tag om Giggi i hennes jordgubbsklänning, men å, om den halva sekunden hade kunnat förevigas på ett foto! Det hade varit något att visa sina barnbarn!
(Rena, snurren, Lotta!, 1962 s 45)
Det finns fler skoincidenter som Du kan leta upp. De fallande träskorna i Festligt, Lotta!, 1969, eller soppåsen, vars innehåll spreds ”över ett par blankpolerade skor…” (Var glad, Lotta!, 1968 s128). Lite glamour bjuds vi på då Lotta skrudar sig i guldsandaletter i Lotta går till sjöss, 1972, eller då hon dansar i ”lyckans galoscher” på faster Truddans bröllop i Lotta är sig lik, 1959.
Jag vill till sist ta upp en rolig episod från Kri finner en vän, 1957. Kris bästa vän Vimsi berättar för Kri om en händelse utanför Söderbergs skoaffär.
Hon (Mona) pekar på ett par urflotta promenadskor och säger till Britt: ”De där tycker jag att du ska skaffa dig.”
/…/
Britt blev alldeles röd och fräste att ”det angår inte dig vad jag har på fötterna, jag kan komma i tofflor i morgon bara för att reta dig”.
– Hon kommer i tofflor i morgon! sa Kri.
/…/
Britt kom i tofflor!
I bruna manchestersammetstofflor! Med bollar!
(Kri finner en vän, 1957 ss 117-119)
Några mysterier finns också. Vad är ”ladder”? De skor som hade tillhört Gerd i Heja Lotta!
I Platt fall, Lotta! ska Lotta köpa skosnören till sina ”bufflar” en vit sko som passar för hårdfrusen mark.
Har du hört talas om ”ladder” eller ”bufflar”? Hör av dig till Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren!
Text: Marianne Lundin
Senast uppdaterad 2015-03-26 Tillbaka till Krönikor