7 februari – 14 mars 2020
Eksjö stadsbibliotek
Till vårt förfogande fick vi 2 montrar med vardera 2 hyllor samt 4 skärmar.
Vänstra montern
Översta hyllan representerar Lotta-böckerna.
Vi ser omslagen samt de första meningarna i Det är Lotta, förstås! på de olika språk som den är översatt till.
Svenska: Det är Lotta, förstås! utkom 1958 Och Lotta, det är jag – Marie-Sofie Månsson
Danska: Selvfølgelig, Lotte utkom 1973 Og Lotte, det er alltså mig – Marie- Sofie Månsson
Norska: Det er Lotte, så klart! utkom 1987 Og, Lotte, det mer meg – Marie Sofie Charlotte Monsen
Isländska: Labba … þađ er ég! utkom 1976 Og Labba … þađ er ég – María Soffía Månsson
Finska: Lottapa tietenkin utkom 1974 Ja Lotta, se ole minä – Marie-Sofie Månsson
Tyska: Natürlich Wieder Lotta utkom 1963 Und Lotta, das bin ich: Marie-Sofie Monsson
Den nedre hyllan kallar vi för den musikaliska.
” ”Regndroppspreludiet” – det var lite oväntat. […] Man kunde tänka sig ett milt vårregn, det kunde man. Tonerna droppade så sakta och stilla – men föll plötsligt oväntat hårt! Som ljudet av ärter på en plåt! Hur spelade han egentligen? Var det ett alldeles nytt arrangemang?
Då hörde jag plötsligt Giggis förfärade röst i mitt öra.
-Ditt halsband, Lotta. Hejda det för Guds skull!
[…] Mitt halsband hade gått mitt itu. Från den ena nedhängande tråden, som Giggi höll handen under, hade inte så många pärlor lyckats ta sig loss. Men från den andra hade en lång rad givit sig ut på egna vägar. Det var dem jag hade hört. Hörde ännu…”
(Toppen, Lotta! 1974, s. 152, 153)
”Så småningom glömde jag allt för musiken, som strömmade över mig. Det var inte bara de från bussen som spelade, det fanns även en lokalförening till ”Gitarrens vänner” här i Gammaltuna. Allt som allt var det väl sjuttiofem eller hundra gitarrer i gång där uppe på estraden. De spelade glada saker, spelade högtidliga, vemodiga, pampiga – om vartannat. Jag hade aldrig anat att gitarrspel kunde vara så överväldigande, som det var.
När allt var slut och applåderna hade avstannat satt Giggi och jag kvar några minuter, innan vi bland de sista lämnade salen.
-Jag köper mig en gitarr i morgon dag, sa Giggi beslutsamt. Sen du, Lotta …”
(Var glad, Lotta 1968, s. 31)
”Det var sent på kvällen. Solen hade just gått ner, syrsorna knirpade i gräset, klövern och gulmåran doftade och på förstutrappan utanför Stripas stuga satt Hoppsan och spelade munspel.
-Du spelar väldigt vackert, sa Bobbe.”
(Hoppsan vill bli berömd 1963, s. 68)
Högra montern
Översta hyllan är retrohyllan
”-Det är Lotta, förstås! Och n
är det i går var några röda bläckfläckar på bordduken, så stönade Gerd (den andra av tvillingsystrarna).
-Det är Lotta, förstås!
Men då blev jag arg, för det var inte bara jag, som hade skrivit med rött bläck den dagen.
-Det kan väl lika gärna vara du, fräste jag. Vad är det som säger, att det alltid, alltid är jag? Som sätter bläckfläckar och drar in grus och har bort tidningar och stjälper stolar och repar i bordsskivor och tappar koppar.
-Stopp! sade Gerd. Du blir ju alldeles andfådd. Förresten, titta på dina fingrar ett tag!
Jag kastade ett öga på mina fingrar. Det fanns fullt med röda bläckfläckar på dem. […]
Eftersom jag just då skulle skriva rent ett engelskt övningsstycke och inte ville bli beskylld för flera plumpar på duken, gick jag efter en tidning och bredde ut den på bordet.
Nu skulle de se mig! tänkte jag och placerade belåtet bläckflaskan på tidningen. Om inte jag är en ordentlig och förtänksam flicka så är ingen det. Jag skrev och präntade. […]
I nästa sekund stod pappa på tröskeln, kastade en sökande blick runt om i rummet, fick syn på tidningen på bordet, gav till ett förargat utrop och rev den med ett raskt grepp till sig. […]
På bordet låg bläckflaskan omkullstjälpt, och ut över duken rann långsamt en flod av bläck.”
(Det är Lotta, förstås! 1958, s. 8-10)
”Mitt betyg var sannerligen ”ingenting att hänga i julgran”.
B? i geografi,
B? i matte
BC i engelska
och så B i ordning – jämmer och elände!”
(Det är Lotta, förstås! 1958, s.129)
”Har ni någon gång släpat er hem med en skrivning som ni har fått C på, fastän ni varit säkra på att klara er!
I så fall vet ni, hur det känns.
[…]
Och Marie-Sofie, sa hon plötsligt och såg upp, jag är ledsen att säga det, men du har faktiskt C på din skrivning.
Marie-Sofie, det ä
r jag det. Fastän jag hemma och bland kamrater aldrig heter något annat än Lotta.
-Jag hade verkligen trott, fortsatte Matte-Stina, att du skulle ha samlat dig till ett B. Då hade jag kunnat ge dig B? i betyget. Men det går inte nu, det förstår du.
[…]
-Om det bara inte hade varit så stort!
Giggi såg frågande på mig.
-Stort? Vad då?
-Betyget, förstås! Om man får ett C på en skrivning, så ska väl en lärare ändå visa så mycket hänsyn att han skriver ett litet prydligt C, som inte lyser lång väg. Men Matte-Stina har kretat dit ett C stort som ett lakansmonogram.”
(Rena mörkret, Lotta 1964, s. 5-6, 7-8)
Nedersta hyllan är romantiska hyllan
”-Vad ska det bli? frågade Mick. Får man fråga det?
-En pläd, sa jag. […] Sådär ja, nu ska jag byta till marin.
Och jag fiskade upp en marinblå garnända ur min andra kappficka.
-En pläd? sa Mick. Är den inte i minsta laget? Man måste flytta på den där lappen undan för undan, om man ska kunna hålla sig varm.
-Dummer! Det här är bara en liten del. Det ska bli etthundranittiosex rutor allt som allt. Giggi måste ha etthundrasjuttiofem stjärnor.”
(Vilken vals, Lotta! 1968 s 30-31)
”Stannade framför en silvervas med de sötaste pennor. Långa, förgyllda och med en glittrande sten i toppen. Blå, violetta, rosafärgade stenar infattade i ett förgyllt galler.
Det var de sötaste pennor jag någonsin hade sett. Säkert skulle man kunna tota ihop verkligt fina skrivningar om man hade en så glad penna med ädelsten i toppen.
Jag hann inte lägga den ifrån mig förrän Paul kom fram.
-Jag har en kusin, som borde ha nånting också, sa Paul. I din ålder! Hon kanske skulle tycka om en sån där.
[…] Och han tog upp en där ädelstenen skiftade i violblått. O, precis just den skulle jag själv velat ha…[…]
Det var ingen dum kusin som fick pennan med violblå ädelsten – det var jag.”
(Vilken vals, Lotta! 1968 94, 95, 98)
”Vi började med att dricka var sin juice och äta ett vaniljhjärta nere i cafeterian.”
(Lotta går till väders 1973 s 67)
”Då – tänkte Kri – kan jag väl få ha en liten smula tur just nu. Möta honom – få sällskap med honom hem denna underbara vårkväll. Men det såg inte ut som om hennes önskan skulle gå i uppfyllelse. Ågatan låg för ögonblicket tom […]
Jo, därnere på gångstigen utmed ån gick ett par ungdomar. Kri kastade en flyktig blick åt deras håll – tyckte de föreföll bekanta – såg dit bort igen, såg vilka det var. Det var Björn och Margita!
Björn och Margita – hand i hand…”
(Det går över, Kri 1958 s 39, 40)
Kärlek, vänskap, hat
Paul Ryd Vänskap
Marie-Sofie Månsson Hat
Lockige Fridolf Hat
Lotta Månsson Kärlek
(Skriv upp det Lotta 1962)
Kri- och Tussi-böckerna måste också finnas med.
Lördagen den 14 mars skulle vi hålla ett föredrag. Tyvärr kom Conorapandemin i vägen så att föredraget blev inställt.
Text: Marianne Ringnér
Foto: Kenneth Brunhoff och Marianne Ringnér Tillbaka till Utställningar
Publicerad: 2020-05-18