Lotta om Lotta – en serie osannolika sammanträffanden
”Och Lotta, det är jag – Marie-Sofie Charlotta Månsson.” Ja, så presenteras allas vår Lotta, i den allra första boken Det är Lotta, förstås!. Själv har jag läst den så många gånger att antalet är oräkneligt.
Lottaböckerna var min barndom, min storasyster hade ett antal som jag läste sönder och samman. Jag var en tidig läsare, en riktig bokslukare. Hästböcker, å, vad jag älskade Britta och Silver, Follyfoot och Jillböckerna … Enid Blyton, Jules Verne, Woodhouse, Astrid Lindgren och Agatha Christie, hela serien om Jolly och såklart Lotta. Jag fick så småningom hela serien i julklapp och födelsedagsgåva. Den allra sista Liselott, Lottas dotter missade jag. När den kom 1991 var jag precis nybliven mamma och hade släppt alla tankar på Lotta. Ja, Lotta var nog i bakgrunden mina tonårsår, jag läste så mycket annat då. De senare böckerna i serien blev nog bara lästa en gång, precis när jag hade fått dem.
Så föddes min dotter och hon skulle få ett namn. Grunnade fram och tillbaka, men fastnade för Malin. När folk frågade hur det kom sig, var det bara Malin på Saltkråkan jag kunde komma på som inspiration, men det kändes ändå inte riktigt rätt. Malin Sofia Charlotte fick hon heta. Egentligen ville jag ha Charlotta, men som jag heter Ann-Charlotte fick det bli med e på slutet. Sofia efter mormor. Vände och vred men det fick bli i den ordningen. Det låg bra i munnen.
En dag 2011 råkade jag snubbla över en fantastisk hemsida på nätet som handlade om Lottaböckerna. Oj, vad den väckte minnen! Här var ju hela min uppväxt på något vis, gamla bekanta som jag inte hade träffat på länge. Lockige Fridolf, Lenni, tant Bernhardina … Fascinerande läsning. Och då får jag upp ögonen för Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren.
Det var ju bara att bli medlem, det förstår ju vem som helst. Jag gick med i Sällskapets bokcirkelträff och fick en smärre chock. Jag hade ju varit tämligen ensam om att läsa Lotta när jag var yngre och när jag någon gång nämnt böckerna var det aldrig någon som visste vad jag pratade om. Här satt ett helt gäng fantastiska damer, helt frälsta på Lotta. Jag var inte ensam! Tillsammans läste vi igenom alla 47 böcker, för mig var det första gången på många år som jag öppnade en Lottabok. Vilka diskussioner! Vilka insikter och vilka åsikter!
Det var där och då, som jag förstod … hur mycket Lotta betytt för mig personligen! Jag insåg nämligen att namnet Malin … det hade jag fått från Lottas syster. Och namnföljden jag gav min dotter låg snubblande nära Lottas egen.
Så drog jag mig till minnes en händelse, långt innan jag träffade mina barns far. Jag var nyseparerad och var väl inte helt nöjd med det manliga släktet så att säga. Minns att jag drämde näven i bordet och med emfas deklarerade att ”Nu är det nog! Ska jag någonsin, NÅGONSIN, ens gifta mig och byta efternamn, då ska jag heta Månsson!!” En enormt konstig sak att säga, det flög ur min mun och jag förstod inte själv var jag fick det ifrån.
Det som sedan hände är ju om möjligt ännu konstigare. En Månsson korsade min väg, och sedan 2013 heter även jag Månsson. Lotta Månsson dessutom.
Omedvetet hade jag säkert påverkats av vår kära Lotta, men att ödet grep in, det är ju som hämtat ur en Lottabok.
Min son flyttade så småningom till Norrköping. Av alla städer i hela Sverige väljer han just den. Jag är ju där och hälsar på en del, och då skänker jag vår Ester en tanke. Jag ser ju var hon fått inspirationen ifrån till en del miljöer och det gör Norrköpings-promenaderna ännu roligare. Framöver ska jag spana efter hennes spårvagn! Min dotter, som delar både för och efternamn med Lottas syster, fick en egen dotter. Det roliga är att de funderade på att döpa henne till Ester. Barnets far heter Lundgren. Var är oddsen på det? Vi kunde fått en egen Ester Lundgren i vår familj!
Genom att träffa likasinnade Lottafantaster i sällskapet har jag förstått att vi är många som dagligen och stundligen refererar till Lotta i tal, tanke och handling. Vi delar en gemensam begreppsvärld som de oinvigda inte har nycklar till. Det är ingen i min vardag som förstår vad jag menar när jag talar om klarnande april, polkagrisar och ulmerdoggar. Vi skulle aldrig få för oss att servera två ljusa såser och sniffar alltid på mandeln. Det skulle ju kunna vara lök. Vi väljer vaniljhjärtan på kondis istället för wienerbröd som smular så. Vi stormar eller galopperar fram, har ögonbryn som feta sniglar och använder ord som gräsligt och gränslöst. En flagga för osökt tanken till en disktrasa på ett kvastskaft och en rytande Rit-Valle.
Ja, en stor inverkan har Lotta haft på åtminstone mitt liv. Vilken lycka att det var just Lotta och inte någon annan figur som nästlade sig in i min hjärna … tänk om det istället hade varit Hercule Poirot … hemska tanke!
Text: Lotta Månsson Publicerad: 2024-04-01
Tillbaks till Krönikor