… inne i hallonsnåret vid den stora stenen mitt på ängen bodde Beska Grå. Det var en liten sur trollkäring, som var så ordentlig och arbetssam, men så grälsjuk och tråkig, så det kan ingen tro. Hon förargarde sig alltid på de trollbarn, som kom skuttande och sjungande över ängen, och lilla Trulsa förargade hon sig särskilt ofta på.
I somras var jag med min man och dotter i Paris. Av en bekants bekant hade vi fått hyra en liten lägenhet i stadsdelen Ménilmontant, med posten hade det kommit en lång komihåglapp med instruktioner för portkod dagtid och nattetid – det var olika, för gaskran och elskåp och huvudvattenkran och att vi måste komma ihåg att dra ned och regla les volets, fönsterluckorna, så snart vi lämnade lägenheten. Det var mycket och nytt och lite läskigt – tänk om vi skulle bli utelåsta eller råka orsaka ett gasutsläpp eller få inbrott, det vore just snyggt…!
… vänta bara, sa Beska till slut. Jag ska allt sätta mig på förstutrappan och se, när de kommer tillbaka. De är förstås borta hos Ullspinna eller Humlesurra och stoppar i sig kakor. Men hos mig ska de inte få kakor. De ska få så mycket gräl, så att det räcker för hundra trollungar…
Men en viktig sak hade vår bekant glömt att nämna. I lägenheten under ”vår” bodde en argsint fransk tant som var mycket irriterad på allt och alla, och särskilt på sorglösa turister, som kommit till Paris för att ha trevligt. Andra dagen ringde min bekant upp oss från Sverige, bara för att varna. Om arga tanten dyker upp, knackar på, eller skriker något till er så för Guds skull, prata inte med henne och öppna inte dörren. Hon är inte farlig, men ni blir aldrig av med henne om ni öppnar, sa min bekant.
Och så skyndade de iväg längs den smala, smala, nya lilla stigen med Kalle först. Jösse skuttade i mitten, för han var räddast. När de kommit mitt för den stora stenen, såg de Beska skymta bakom hallonsnåret.
Hon satt med ryggen mot dem och stirrade envist mot den andra stigen. Tyst, tyst på tå tassade den lilla raden förbi på andra sidan. Tyst, tyst… Och snart var de långt förbi. –Hurra! ropade Jösse.
Varje gång vi hade varit ute i det sommarheta Paris och sköt upp porten in till trapphusets halvmörka svalka, tänkte jag på min barndoms stora läsupplevelse Beska Grå, i Lilla Trulsa och Lilla Trulsas kalas. Hjälp, så läskig hon var! Och så läskig den här tanten var… Tyst, tyst drog vi igen den tunga porten bakom oss, formerade oss i gåsmarsch och tassade fram till den svängda, knarrande trappan. När vi passerade våning ett, vågade vi knappt titta åt vänster, tänk om hon skulle stå där i sin lägenhet och vänta på oss…!
Men på förstubron satt fortfarande Beska. Ändå surare nu, för hon var både trött och hungrig. Men hon tänkte inte gå in, förrän trollungarna hade gått förbi.
En eftermiddag, strax efter att vi kommit tillbaka efter en museirunda, knackade det hårt på vår lägenhetsdörr. En gång. Två gånger. Sedan bankade någon.
Beska beslöt att uppfostra lilla Trulsa Jag ska allt lära henne, jag, hade hon tänkt…
En grälsjuk röst ropade en massa haranger på franska. Vi satt på andra sidan dörren som Jösse Hare och den lilla igelkottsfamiljen i Lilla Trulsas kalas och blundade med händerna för öronen. Det tog fem minuter innan franska Beska Grå gav upp och gick. Och så rädda vi var!
Vi var duktiga på att tassa tyst och varken såg eller hörde henne mer under vår vecka i Paris. Nu efteråt tänker jag att vi kanske skulle ha bjudit henne på kaffe och Solskenskaka på Trollängen, hon hade ju själv ett recept på det i Lilla Trulsa.
Men då skulle man nog först ha vetat säkert vad Solskenskaka på Trollängen heter på franska…
Text: Lotta Malmstedt Tidigare publicerad i Medlemsbrev nr 1, 2014
Senast uppdaterad: 2019-02-15 Tillbaka till Krönikor