2018 var det 60 år sedan den första lottaboken kom ut. Det uppmärksammades på flera sätt inom Sällskapet. I medlemsbreven presenterades en lottabok från varje årtionde. Här återges presentationen av den första boken, från medlemsbrev nr 1:
I år är det 60 år sedan den första lottaboken kom ut och det vill vi uppmärksamma från Sällskapets sida.
Den första boken, Det är Lotta, förstås! är en av mina favoritböcker. Jag tycker att den är så representativ med olika händelser och förvecklingar som sedan fortsätter i olika varianter i alla de följande böckerna och jag rekommenderar den gärna som provbok för den som vill bekanta sig med Lotta och hennes värld.
Här finns exempel på riktiga fadäser som när Lotta av misstag blandar salt i stället för socker i drickchokladen när hon ska bjuda sina syskon en ledig morgon. En annan är när Lotta och hennes klasskompis sitter i skolbiblioteket och skvallrar om sina lärare inför skolans påslagna högtalarsystem. Det finns även prov på Lottas hjälpsamhet och engagemang när hon hjälper till att ordna upp det för en klasskompis som ska ta hand om sina småsyskon när mamman ligger på sjukhus och pappan är borta på tjänsteresa.
I boken berättas också om en luciauppvaktning av klassen alla 32 elever tidigt på morgonen hemma hos klassföreståndaren. På den tiden stärkte man tydligen sina lucialinnen. Innan Lotta går hemifrån så kommenterar hennes äldre systrar utstyrseln: ”– Ni kommer att höras, fortsatte Gerd. . . Ni kommer att höras flera kvarter i förväg. Lockige Fridolf måste tro att det är en spökbrigad, som närmar sig hans hus.” Dessa stärkta lucialinnen fann tydligen nåd vid den ”moderniseringsvåg” som drabbade böckerna omkring 1975 och finns kvar även i de senare upplagorna till skillnad från stärkta underkjolar som tycks ha blivit konsekvent bortgallrade i flera andra av böckerna.
Redan i denna första bok så etablerar sig Lotta också som turbringande maskot för sin pappas chef, ”farbror Fredrik”. Det inleds med att hon återfinner hans stulna portfölj med värdefulla papper.
Boken utspelas till sin helhet i december månad och till skolans julfest så blir Lotta engagerad att uppträda och dansa menuett tillsammans med en skolkamrat. Till deras framträdande har en av lärarna lyckats låna krinoliner åt dem från ”vår lilla stadsteater”. Eftersom jag själv har tillbringat åtskilliga månader med att färdigställa en krinolinklänning och vet hur noga man får vara med storleksanpassning, så känns det dock lite osannolikt att lyckas låna någonting i rätt storlek till en trettonåring, som Lotta är i den här boken.
Text och foto: Rut Bånnsgård
Senast uppdaterad: 2019-01-26 Tillbaka till Krönikor