Äntligen har vi kommit en bra bit in i april. Nu är vi förbi den tidiga våren som småskitig, kal och gråbrun och kall bara gör mig svårmodig och dyster. Väntan och längtan efter den riktiga våren är över för den här gången.
Erik Axel Karlfeldt beskriver denna väntan i sin dikt, Intet är som väntanstider.
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
Ur: Fridolins visor (1898)
För mig som bor vid havet är mitt käraste vårtecken när havet får sommarfärg – härligt ljusgrönt och genomsiktigt istället för de blåsvarta vågorna som dundrat in under hösten och vintern. Och om någon undrar, så är jag inte vinterbadare – men ett kylslaget dopp en vacker och solig majdag kan jag absolut tänka mig.
Den här tiden på året är så hjärtskärande vacker. Och för varje år som går drabbas jag mer och mer av vemod blandat med en längtan efter att kunna vara närvarande i stunden och verkligen njuta av allt. Omöjligt protesterar någon – ja, så är det kanske. Ögonblicken av sommar är för mig mycket lättare att både stanna i och återuppleva inom mig – ögonblick då solen värmer och det alltid är dags för eftermiddagsfika med kaffe och nybakad sockerkaka i trädgården, ackompanjerat av signaturen från Sommar, sommar, sommar … från radion som står på. Så funkar inte våren för mig – dess ögonblick är mycket flyktigare och svårare att få tag i. Ibland känns det som att våren är över i ett enda andetag.
”Där stod några sälgbuskar vid dikesrenen. De stod i blom och spred en ljuvlig doft av honung. Jag stannade, glad ända inne i själen. Det var vår – riktig vår! Tänk, om det fanns blåsippor också. Visst måste det väl finnas det. Jag vek av från vägen och gav mig in i skogen, spanande i mossan efter något himmelsblått. Och där – där fanns de! …/ När jag tagit så många jag ville ha och skulle gå tillbaka till skogsvägen, såg jag i en glänta längre bort något vitt glimta fram bland det gula fjolårsgräset. Var det snö? Eller kunde det vara vitsippor? …/ Det var vitsippor! O, då måste jag ha en liten vitsippsbukett också. Jag plockade blommor, solen sken och en liten fågel kvittrade en glad melodi uppifrån en björk.” (ur: Lotta är sig lik från 1959)
Ingen kan väl som Ester förmedla känslan av vår och av det habegär man kan få efter en liten vitsippsbukett. Lotta och Giggi älskar att vara ute och traska i naturen året runt, men våren väcker ändå något alldeles särskilt till liv hos de flesta.
Baksidan av en klarnande april är att allt som gömts undan i vintermörkret och det gråväder vi, med undantag för en och annan solig dag, har levt med sedan november, nu avslöjar sig i den starka vårsolens sken.
Det är nu det avslöjas att man struntade i att putsa fönstren till advent – under den glada devisen att jul blir det ju ändå. Och man funderar över om det verkligen alltid virvlar omkring så här mycket dammkorn i luften.
Men den glada devisen kan användas även på våren – det går ju inte an att vara inne och putsa fönster när vårsolen lyser och fåglarna kvittrar – vår blir det ju med eller utan putsade fönster.
Och när det doftar av jord och nytt liv, den första fjärilen fladdrar förbi och solen värmer så skönt fast vinden fortfarande är kall – då är det vår för mig och jag vaknar till liv och kan se världen i färg igen.
Och snart, snart kommer den sköna maj och öppnar upp dörren till sommarens hus!
Text: Caisa Svärdén Publicerad: 2023-04-15
Tillbaka till Krönikor