Sommaren 2010 gjorde jag, Anna R och Jenny K en utställning på Eskilstuna Stadsbibliotek för Sällskapet ERL’s räkning. En av mina uppgifter var att ta fram ett citat vardera ur några utvalda Lotta-böcker. Turen kom till Visst är det konstigt Lotta, en av de allra sista böckerna i serien. Jag måste erkänna att jag inte kan handlingen utan och innan som jag gör med de tidigare titlarna. Dags att friska upp minnet!
De nygifta Lotta och Paul har nu flyttat till den stad där Paul fått arbete som civilingenjör. Den fem år yngre Lotta studerar engelska vid universitetet. Litteraturvetenskapen är avklarad. Kurskamraten Henrietta har övertagit Giggis roll som Lottas bästa vän (vi får hoppas att det bara är tillfälligt). I studiegänget finns också Peter, vilkens personlighet ligger väldigt nära Micks Tronnings, samt en ung ensamstående mor vid namn Mona. Allt är som vanligt med andra ord, fast ändå inte. Precis som de flesta andra ungdomar gör måste även Lotta lämna sin gamla invanda tillvaro åtminstone för ett tag. Men visst saknar man relationen Lotta – Giggi, även om Henrietta gör sitt bästa för att hänga med på Lottas alla upptåg. Bland annat går de båda tjejerna på en klassfest utklädda till sotare och trollflicka i tron att det är maskerad. Lotta blir också vän med flera äldre damer och hjälper dem då det behövs. Eftersom Ester Ringnér-Lundgren var i 80-årsåldern då hon författade denna bok, är det inte så konstigt att hon tar upp frågor kring de äldres situation i samhället. En kväll i november är Lotta och Paul bjudna på kombinerad gåsmiddag och maskerad hos två gamla systrar som heter Vera och Gerda. Peter, Henrietta, Mona med lilla dottern Jenny samt Vera och Gerdas grannpar är också med på festen.
Det är nu jag ser det! Citatet med stort silverglänsande C!
Lotta uppskattar maten; champinjonsoppa med oststänger, gås med sedvanliga tillbehör och citronfromage som dessert. Men:
Ändå – var inte det det viktigaste!
Det viktigaste och bästa var själva stämningen vid detta festligt dukade bord med ljus i silverljusstakar och en skål med röda rosor på den bländvita duken. Där fanns en värme och en tillgivenhet mellan oss alla, som satt här – från lilla glada överlyckliga Jenny och oss unga fram till de äldre.
Utanför stod novembermörkret tätt och tungt, men ljuslågorna från de tända ljusen speglades i fönsterrutorna och höll liksom mörkret tillbaka. Ville värna om en lycklig kväll…
För det var ju så, att vi alla – utom lilla Jenny – innerst inom oss bar en ängslan för hur framtiden skulle bli för vår jord. Den lilla planet, som är så hotad av omätbara faror. Just därför behövdes värmen och glädjen så oerhört väl! Hur skulle det annars gå? Glädjen fick betvinga oroliga tankar, så som ljuslågorna kämpade mot mörkret utanför. (Visst är det konstigt, Lotta sid. 144 – 145)
Är det inte just detta som är Ester Ringnér-Lundgrens (och Lottas) budskap? En gemenskap över generationsgränserna som även sträcker sig utanför familjen. Värmen och glädjen i ett litet tryggt sammanhang, vilket alla människor behöver för att orka bry sig om den hårda yttervärlden. Jag tycker att scenen med människorna runt Vera och Gerdas vardagsrumsbord på ett utmärkt sätt sammanfattar den långa bokserien om allas vår favorithjältinna Marie-Sofie Charlotta Månsson.
Och vad kan vara mer uppiggande i höstmörkret än att njuta av en Lotta-bok!
Text: Eva Nyström
Senast uppdaterad 2011-11-19 Tillbaka till Krönikor