I Lottas anda

Jag ska försöka få ihop en krönika här om min relation till Esters böcker. Eleonora heter jag och har varit medlem sen 2008.

Första kontakten med hennes böcker fick jag när jag var 10 år. Pappa var till stan och köpte Vilken skiva, Lotta! till mig. Sen var jag fast. De andra böckerna kom senare.
Lotta har satt en särskild prägel på mig. Jag kände igen mig i mycket av det hon gjorde och i hur hon var. Jag har en lustig episod i vuxen ålder som jag kan tänka mig skulle ha kunnat hända Lotta. Jag var på väg hem från jobbet och skulle ta pendeltåget hem. Det var många vagnar och jag klev på den sista, efter en stund klev en till person på och satte sig. Jag fick en känsla av att det var instängt men tänkte inte mer på det, vi åkte iväg och när vi närmade oss min hållplats gjorde jag mig beredd att kliva av. Döm om min förvåning när tåget fortsatte mot nästa stad. Jag kunde inte gå fram till lokföraren för det fanns ingen genomgång. Väl framme vid ändhållplatsen skulle jag och den andra passageraren gå av men det gick inte att få upp dörren. Jag bankade med ett paraply och någon fick syn på oss. Lokföraren kom, lätt chockad. Misstaget var att de extra vagnarna skulle vara låsta, vi skulle inte ha kunnat gå in i vagnen. Arga och rädda klev vi av, vi kunde ha blivit körda till lokstallet, men det slutade lyckligt och hem kom jag.

Böckerna har gett mig mer än kul läsning. Jag har också fått många nya bekantskaper via sällskapet och sett platser som varit nya för mig. Man blir aldrig för gammal för att läsa Lottaböckerna.

Text: Eleonora Hallenquist   Publicerad: 2020-12-15