När jag läser i Rena mörkret, Lotta! om tända eller inte tända luciakronor så börjar jag reflektera lite över teknikens utveckling.
Långt tillbaka hade man ju inte annat att tillgå än levande ljus. Jag har ett svagt minne av att man, åtminstone i vissa fall, kunde skymta en vit duk bakom lingonriset i luciakronorna. Det borde ha skyddat lucian från att få rinnande stearin i håret i alla fall. Däremot tyckte jag det fortfarande såg riskabelt ut att det skulle tända eld på håret.
För tärnorna så var det väl lite lättare att hålla reda på ett ljus som man bar framför sig. I dragiga lokalen kunde det nog ändå vara risk för att få stearin på händerna trots en manschett på ljuset.
Det första i utvecklingsväg som jag kommer ihåg var när man kunde elektrifiera luciakronorna. Det behövdes dock ett lite större batteri, ofta ett eller två av den här platta typen som var vanlig i ficklampor. Batteriet behövde anslutas med en lång kabel och gömmas någonstans i lucians kläder.
I Lottas fall var det tydligen ett batteri eftersom hon kunde hålla det i handen med ledningen ned genom ärmen.
Sedan drar jag till minnes ett luciafirande i en bygdegård i den trakt där jag växte upp. Åskådarna tyckte det var s å stämningsfullt med bl a tärnornas, som de trodde, levande ljus. Ända tills en av de små tärnorna petade sig i näsan med ”lågan” på sitt ljus. Då, om inte annat, måste det ha uppdagats att utvecklingen hade gått dit hän att man kunde försörja en glödlampa med ett batteri som var så litet att det fick plats inuti ljuset. Det här framsteget kunde man givetvis utnyttja i luciakronorna också för att slippa de stora batterierna och kabeln innanför lucialinnet.
Nu på senare år har möjligheten att ersätta glödlampor med lysdioder varit rent explosionsartad. Till att börja med hade lysdioderna ett ganska kallt ljus men på senare tid har man även lyckats framställa lite varmare, hemtrevligare färgtemperatur.
Text: Rut Bånnsgård Tidigare publicerad i medlemsbrev nr 4, 2016.
Tillbaka till Krönikor