Min kära systerdotter Sara skickade mig en roman, som hon har skrivit och Norstedts givit ut. På försättssidan finns ett citat:
“Visserligen är jag osjälvisk till min natur och tänker mest på andras lycka, men det finns ju ändå gränser.” MERRI VIK, Ja, se Lotta!
Det var så det började. Det var den formuleringen som gjorde mig så nyfiken att jag kollade på iBooks, laddade ner ett smakprov sådär som man där kan göra. Några sidor i början av en bok, avsett att reta aptiten och få den presumtive köparen att slå till. Vilket han, i föreliggande fall jag, gjorde. “Det är Lotta, förstås!” Den gav mersmak, så jag köpte sedan nästa bok, och nästa, och nästa. Har just läst ut bok 16, “Arma Lotta”. Läser, fnissar, myser, trivs. Brister ibland ut i plötsligt gapskratt, så att min närmsta omgivning tittar upp från sin dator och undrar vad som är så roligt. Köpte de första fem från iBooks, men sedan saknades tre, tråkigt nog. Kollade då med Adlibris, och de har samtliga. Dessutom en tia billigare, vilket tjusar mitt snåla sinne. Bor för närvarande på Gran Canaria, så e-böcker är enda alternativet, och jag trivs med att läsa omväxlande på datorn och iPhone, så det funkar bra.
Ester Ringnér-Lundgren har stormat in i mitt liv precis i rättan tid, just när iBooks inte tillhandahåller fler böcker om ”The Hardy Boys” än dem jag redan har köpt och läst. Och jag befinner mig i karantän på en liten ort på Gran Canaria, med massor av tid att läsa.
Vilken sorts böcker man läser beror förstås på vad man är ute efter. Att en bok om sjuttiosju olika sätt att tillaga strömming, av misstag är på väg till en stram överste som ska uppvakta en docent i litteraturhistoria, det är alldeles tillräckligt spännande för mina behov. När jag sätter mig med en bok är det inte för att jag vill läsa något andlöst spännande, utan för att jag vill ha trevligt sällskap. Och då är dessa så kallade långserieböcker perfekta. Där man i bok efter bok får uppleva återseendets glädje och träffa sina vänner som man har fäst sig vid.
Ester Ringnér-Lundgren var ju en fantastisk författare, med outsinlig fantasi och förmåga att omsätta den i underhållande skildringar. Visst är jag road av händelseförloppen i sig, men också imponerad av hennes tonsäkra och njutbara språkbehandling. Och kul uttryck. Som jag skulle vilja lära mig utantill en del, att återanvända bland vänner och arbetskamrater. En favorit redan i första boken: “Han skrattade så att man såg visdomständerna på honom”, säger Knatt. Om en lärare som Lotta och Giggi oavsiktligt komplimenterade via skolans högtalarsystem.
Knatt, ja. “Min retfulle bror”, som Lotta presenterar honom i första boken. Nog kan han småretas lite ibland, men hellre ställer han upp och hjälper Lotta, eftersom han är en i grunden genomsympatisk mysputte. Åtminstone till och med bok 16. Vad som händer sedan vet jag inte, vilket jag gissar att många blir avundsjuka på. Tänk att ha hela trettioen olästa Lotta-böcker kvar! Och sedan Kaja, Kri och Trulsa.
De flesta böcker jag har läst i min dar beskriver en sammanhängande historia från ena pärmen till den andra. T ex deckare, där någon mördas i början och mördaren efter många förvecklingar åker fast i slutet. Lotta-böckerna fungerar på ett annorlunda sätt, som jag såvitt jag kan påminna mig inte har stött på förut. Inte bara såtillvida som att ingen blir mördad, utom möjligen i någon av Farbror Urbans deckare, men att varje bok är som en novellsamling. Tre, fyra eller fler separata episoder, löst sammanvävda till en enhet. Det vill säga att varje bok fungerar som en ask med några smarriga praliner. Man kan förstås peta i sig hela innehållet direkt och i ett sammanhang, men ännu hellre ta, smaka på och avnjuta en i taget.
Ta till exempel den jag nyss har läst ut, “Arma Lotta!”. Först en pralin med ganska syrlig smak, i form av sex kapitel bekymrade funderingar kring Pauls förestående studentskiva. Ungefär så långt kan det vara lämpligt att läsa innan man går till sängs på kvällen, så har man den känslan av skräckblandad förväntan att sysselsätta sig med i väntan på John Blund. Mycket roligare än att räkna får.
Nästa pralin ljuvligt söt, lite som den med körsbär i Aladdinasken. Bara två kapitel, med Pauls studentskiva, men vilka kapitel! All oro visar sig ha varit obefogad, Lotta hänger inte blommorna om halsen på rektorn och gratulerar vaktis, violer visar sig vara Pauls favoritblomma, säger han, och Lotta får en puss på kinden. Lyckan är fullständig. Det går ju inte att bara läsa vidare nästa kapitel direkt efter det. Man måste göra en rejäl paus och låta känslan sätta sig. Njuta av det välbefinnande den framkallar.
Den tredje smakar snarast saltlakrits, tycker jag. Kapitel tio och elva, om den oförskämda papegojan Jimmy, som bligar ogillande på alla han ser och vräker ur sig okvädinsord. Har inte ett dugg att göra med de föregående kapitlen, utan är en helt separat historia.
Den fjärde är mer färg- än smakrik, då Lotta och Giggi tonar håret. Också en separat episod, liksom sedan Lockige Fridolfs femtioårsdag, med de förvecklingar den medför, och så till sist en besk pralin i form av klassbesöket på Konstmuséet, med den scen som illustreras på bokens pärm.
Jag gick i flera år och kände mig sugen på att läsa Rosamunde Pilchers storslagna genombrottsroman “Snäcksamlarna” (The Shell Seekers), men ska man ge sig i kast med den sortens tegelstenar, måste man nästan ta tjänstledigt från jobbet och ålägga sina eventuella närstående tystnadsplikt en vecka. Alternativt, om man läser boken i småportioner, föra protokoll över personerna, så att man vet vem som är vem nästa gång man har tid och tillfälle att läsa lite. Men en Lotta-bok kan man ta fram närhelst andan faller på, läsa en episod eller två, allt eftersom hur mycket tid man kan ta sig. Dessutom känns det som att man umgås med en verklig person, tycker jag. För det är så livet är. Det som händer i stället för det man hade planerat, inte ett händelseförlopp prydligt uppradat längs en sammanhängande tidslinje.
Man ska inte ljuga om sånt som går att kontrollera, sa Fritiof Nilsson Piraten. Och ja, visst är det nyss som Ester har stormat in i mitt liv så här genomgripande, men jag hade faktiskt läst en bok av henne tidigare. Kvirre och Hoppsan i Gränslösa. Men det är mer än sextio år sedan, och jag minns inte mer av den än att jag nu känner igen bokens omslag. Och efter den bekännelsen laddar jag nu ner och börjar läsa Lotta 17, “Vilken fullträff, Lotta!”
Text: Lennart Heiskanen
Publicerad: 2020-05-10 Tillbaka till Krönikor