Torkel och Torben är två namn som dyker upp i de flesta av Ester Ringnér-Lundgrens flickböcker. Idag är namnen inte så vanliga. Drygt 800 personer heter Torkel, de flesta är mycket gamla. Torben är heller inte något vanligt namn. Omkring 500 män i 60-årsåldern heter så.
Första gången vi träffar Tobbe är redan på sidan 10 i boken I samma klass. Huvudpersonen Anna-Mari har födelsedag och berättar:
Jag flög upp ur sängen, klädde mig med en hastighet, som skulle ha hedrat en brandsoldat, och var utanför porten på tio minuter. Där törnade jag ihop med Tobbe, som kom susande förbi.
– Hejsan, gastade Tobbe, och grattis på samma gång. Du har ju äntligen börjat trampa ut barnskorna nu. Snart kommer du upp i farbror Tobbes vördnadsbjudande ålder.
– Om jag inte misstar mig, så fyllde du sjutton år i förra veckan, sa jag. Skillnaden är således inte överväldigande.
– Bara en vecka betyder oerhört mycket i de här åren, sa Tobbe. Min andliga mognad är kolossal jämfört med din.
Tobbe är den bussigaste pojke Anna-Mari vet. De trivs kolossalt bra ihop! Hon berättar att de alltid har så skojigt, när de pratar, och blir inte stötta på varandra fast tonen blir lite frän ibland. Dessutom är de lika hopplösa i franska, båda två. Jag tycker mycket om den här karaktären Tobbe. Han verkar vara en väldigt bra och renhårig kamrat som mycket ofta får hindra mobbningen i klassen. För den ständigt malliga Monika griper varje tillfälle att vara spydig mot Anna-Mari. Var verkligen 50-talets skolflickor så elaka?
I böckerna om Kri, bor Torkel Vanner granne med familjen Berg där även Kri och Vimsi bodde en tid. Han är en allvarlig pojke som bara nämns vid ett fåtal tillfällen.
I serien av Kaja böcker, är det Kajas syster Lilian som är förtjust i hamnkaptenens son som kallas Tobbe. Flickornas bror Lasse hänger alltid ihop med Tobbe och Petter.
Skriftställaren Torben Löve är pappa till Ann-Sofi (Akta hjärtat Ann-Sofi). Mamman är lärare. Hon tog med sig sina elever till Stockholm på skolresa. En av pojkarna virrade bort sig och hon gick in på en polisstation.
Så här beskrivs första mötet mellan Ann-Sofis föräldrar:
På den polisstationen hon kom till befann sig just då pappa, som alldeles nyss inkommit med en stycken snorig och lipig skolpojke vid namn Tårtan (Torkel), som lockats av vaktparadens mässinginstrument och vild av lycka och upphetsning slutit upp bakom dess led i stället för att traska bredvid Myggan, som han skulle.
[…] När mamma fick syn på den av pappa infångade, halvlipande och musikälskande Tårtan (Torkel) brast hon ut i en tåreflod av glädje och lättnad. Tårtan, som anade hårda ord och bittra förebråelser sekunderade och pappa fick offra två snövita näsdukar på dem.
Lottas bror Torkel, kallas däremot aldrig för Tobbe. Han är ju istället känd som Knatt.
Men i den 31:a Lottaboken presenteras en ny person. Det var den vinterdag som Giggi bröt armen och hamnade på sjukhus.
– Andersson, sa han och sträckte fram en kraftig hand.
Han var inte lång men inte heller kort – ”vanlig karllängd”, som en gammal faster till pappa uttryckte saken. Inte smal, men absolut inte heller tjock. Utan smärt på ett stabilt sätt. Han hade röda polisonger och rödbrunt hår och hans ögon var lugna med en liten road glimt på djupet.
(Citat Heja Lotta!)
Några dagar senar blir Giggi bjuden på bio.
– Jaså, läkarsnubben, fortsatte jag. Kan man tänka sig. Ja, men det är ju jättefint, precis vad jag har tänkt mig åt dig, Giggi.
[…]
Vad heter han, förresten?
– Torben! Men kallas aldrig annat än Tobbe.
– Snyggt namn, avgjorde jag. Faktiskt det bästa hittills.
I några av solisterna som Tur i oturen, Sämst i klassen, Ugglor i mossen, Lusthusets gåta och Camilla får upp ett spår har jag inte lyckats hitta någon enda person som kallas Tobbe.
Först i Någon att tycka om får Tobbe bli pojkvän till huvudpersonen. Han är bror till Bitte som bor granne med Lilians mormor. Lilian har inte träffat honom på ett par år och känner inte igen honom.
– Är det du? Utbrast jag. Hjälp, vad du har blivit lång!
Och snygg skulle jag ha velat tillägga, men det gjorde jag inte.
[…]
– Och hur har du det då, Lilian?
Ja, hur hade jag det? Det visste jag inte riktigt själv. Allt var på något sätt annorlunda. Tobbe till exempel var ju helt förändrad! För två år sedan hade han bara retats med Bitte och mig. Tyckte att vi var två små fåniga tjejer, som han inte iddes prata med. Och nu satt han här, lång och snygg, vuxen på något sätt, och såg på mig med vänliga blå ögon. Så vackra ögon han hade! Så blå…
[…]
– Det första smultronet, Lill! Ta det!
Och han höll fram sin hand emot mig.
Jag hade aldrig tänkt på Tobbes händer förut!
Men nu gjorde jag det…
Det var en så vacker hand. Stark, ung, solbränd… En hand som jag skulle vilja känna mot min kind… Det gick en varm ilning genom mig av en känsla, som jag aldrig haft förut, och som jag inte kände igen…
Snabbt plockade jag till mig smultronet och stoppade det i min mun.
– Tack, sa jag sedan och såg upp.
Rakt in i Tobbes blå ögon. Och såg något som jag heller aldrig sett förut. En sorts längtan och ömhet…
Var det så att det fanns någon trevlig ung man, som stod Ester Ringnér-Lundgren nära, som hette Torben eller Torkel? Någon trevlig, snäll och snygg man som inte alltid fick den flicka han ville ha utan fick finna sig i att figurera i utkanten som en god kamrat.
Text: Anne Marie Åslund
Senast uppdaterad 2011-10-26 Tillbaka till Krönikor