Varje gång som jag passerar över Närkeslätten med tåg eller bil så kommer jag att tänka på Ysätters-Kajsa i Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf.
För den som inte har den här boken hemma i bokhyllan finns den numera tillgänglig i Projekt Runeberg på internet.
Ysätters-Kajsa var en personifiering av vinden som blåste runt på Närkeslätten och beskrevs studsa fram mellan bergen i de fyra hörnen, Käglan i nordost, Tylöskog i sydost, Tiveden i sydväst och Kilsbergen i nordväst.
”Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin trädgård en sommarsöndag och det kom en vindil, som lyfte duken från bordet och kastade omkull både koppar och fat, då visste man vem som ställde till det skämtet. Om hatten blåste av borgmästaren i Örebro, så att han måste springa efter den över hela torget, om folket på Vinön stötte på grund i Hjälmaren med sina grönsaksskutor, om uthängde tvättkläder blåste bort och överhöljdes med damm, om röken en kväll slog in i stugorna och alls inte tycktes hitta ut genom skorstenen, då var det inte svårt att veta vem som var ute och förlustade sig.”
Teckning: Lucie Lundberg
När jag läser om det här avbrutna kaffekalaset och den uthängda tvätten kommer jag att tänka på ett avsnitt i Kvirre och Hoppsan i vida världen där Hoppsan och Måns tillsammans med elefanten Sambo av misstag har kommit med på ett fartyg, destinerat till Afrika, och Kvirre och Frallis får lift med trollkarlen Pomerans på hans flygande fartyg för att kunna återförena sig med sina kamrater.
”Vi måste se ut som ett svart åskmoln nerifrån jorden, tänkte Kvirre.
Och det var nog riktigt tänkt, för när det blev ljusan dag, och Kvirre och Frallis roade sig med att ligga platta på däck och kika ner på jorden, såg de hur människor, som kastade en blick upp mot molnen, plötsligt fick så rysligt bråttom. De plockade in tvätt, som hängde på tork, sjasade in småbarnen och skyndade själva efter och stängde dörrar och fönster.
Frallis tyckte riktigt synd om dem. Där satt till exempel fem små tanter i en berså och drack kaffe. Så fick plötsligt en av dem syn på det svarta »molnet», och genast gav hon och de andra upp små förskräckta och ivriga rop och pip, plockade med sig bullar, tårta och kaffebricka och snodde in i stugan.
Måtte inte den som springer med tårtan snava, tänkte Frallis hjärtängsligt.
Han skyndade över till motsatta sidan för att se, hur det gick, och då blev han så belåten. För de fem små tanterna, som trängdes i stugdörren och kisade upp mot himlen, såg plötsligt så glada ut. De skyndade in och kom raskt ut igen med både kaffebricka och bullar och tårta. Och den, som bar tårtan, snavade inte nu heller, som väl var! Det sista Frallis såg var att de satt i bersån igen och att en av dem skar upp stora tårtbitar och bjöd på.”
Rut Bånnsgård
Senast uppdaterad: 2019-05-16 Tillbaka till Krönikor